Läkande ord

”I begynnelsen var Ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud” Får jag be om ordet?

På denna sida delar jag några dikter som runnit igenom mig. Orden vill delas med fler. Tack för att du kikar in och läser dem.

Låt livet levas!

Må bäste man vinna!
Fixa huset!
Låt den gamla skiten försvinna.
Hur ska man hinna?
Tiden försvinner ju, timma för timma.

Vad ska vi göra i prestationssamfundet?
Kan ingen se att det drar upp oss på grundet?
Kan ingen se att vi drunknar i prestation?
Att vi glömmer bort vilka vi är och vår sanna passion. 

När ska vi våga vända oss om?
Se varför vi sprang?
Varför vi glömde krama om.

När ska vi våga se,
Se vad våra handlingar skapar?
Se på vår båt, hur den rister och knakar.

Det skepp som tryggt burit oss fram,
Behöver nu vår hjälp, för att ta sig i hamn.

Vi sjunker, vi drunknar i plast och saker
Vi dimmar våra sinnen för nya smaker.

Dags att se, utan skuld och skam.
Dags att vakna, ro båten i hamn.

Dags att grabba tag och fråga,
Vad kan jag göra?
Du är så viktig! Vill lyssna och höra!

Dags att sakna den lilla rösten.
Det milda, subtila,
Som när bladen faller på hösten. 

Som fjärilens vingar, så tunna, så spröda, så perfekta i färger,
Så lätt att föröda.

Se så perfekt utformat allt är i sin form.
Stanna och se!
Låt naturen ta dig med storm!
Stanna och se allt som finns att bevara.

Släpp prestationen, se och svara.
Svara an på hjärtats klingande sträng.
Den vet perfekt balans, fri från bojor och hägn.

Våga lyssna på det rena oskyldiga och nya.
Precis som räven sticker ut nosen ur sin lya.
Nyfiken, kreativ, full med bus!
Låter sig inte hindras av en kliande lus.

Så låt oss enas med enastående unika förmågor.
Låt oss fokusera på svar och inte på frågor.
Låt oss måla ett gemensamt mål.
Låt oss tillsammans täta båtens hål.

Fred

Rösten i mitt huvud

Rösten i mitt huvud har panik
Rösten i mitt huvud, jag hör hennes skrik
Rösten, den ekar i hela kroppen
Får mig att skälva från toppen till botten.

Rösten den skriker
Kom in eller stå kvar
Här är fullt upp med kalabaliken
Stökar runt med allt den har

Rösten i mitt huvud bor i ett dammigt place
Oredan är hennes vän
Vreden hennes face

Hon kan skrika i många timmar
Ibland så mycket så hon faktiskt svimmar
Svimmar och får en blackout där i dammet
Snorar och snörvlar i bottenslammet 

Rösten i mitt huvud är ingen vacker syn
Hon bor i slammets avgrund, långt ner i dyn.

Att locka fram henne, har tagit tid
Att ge henne kärlek, så svårt
Med självklar frid

Rösten i mitt huvud är rädd för ljuset.
Rädd för att stå upp och spegla sig med ljuset
Rädd för att bli dömd av vad andra har att säga
Rädd att bli tillintetgjord nedkletad
Med gegga

Rösten i mitt huvud vill vältra sig i dammet
Vara i sin avgrund nere i bottenslammet

Rösten i mitt huvud behöver alternativ
Se värdet i att växa
Och byta perspektiv 

Rösten i mitt huvud har bara egna lagar
Väljer att döma resten och gör som hon behagar 

Rösten i mitt huvud behöver uppvaknandets smäll
Fatta vad som händer
Vara tacksam varje kväll

Rösten i mitt huvud är instängd i en cell
Hon vill ut men ändå stanna
Rädd för framtiden vill veta vart hon ska hamna 

Rösten i mitt huvud har grävt långa gångar
För att slippa se ljuset
Gå runt i ånger

Rösten i mitt huvud är trött nu
Vill ut
Ser när barnen leker
Titt ut titt ut

Att släppa ut henne ett lik
En trasa
Är något jag gör med stor fasa

Men jag är trött på att ge näring till dålig energi
Dax att till fullo stå i kärleken och sanningens magi

Rösten i mitt huvud, ett minne blott
Sträcker mig i gräset
Blundar
Och allt är gott.

Hudlös utan skinn

Vara hudlös utan skinn.
Vem tittar igenom?
Vem tittar in?

Hudlös utan skinn, känner allt, rädd att röra, bli till smärta, allt förstöra.
Hudlös utan skinn, vill gärna ha din hand i min.

Genomskinlig och naken i alla väder.
Utan ett skyddande hölje av läder.
Allting syns på ny nivå,
Hur gör man?
Hur ska man leva då?

Skinnet försvann för att du ska skina.
Tag med kraften från vinden, hör den vina.

Hjärtat ska synas!
Pulsen ska slå!
Så är den nya världen, dit du ska gå!

Du kan inte lysa med skinn färgat av makt.
När det blir rent, du står i din prakt, utan förakt.

Rädslan finns av gammal vana.
Hjälper till att styra upp och förana.
Den skadar inte det nya skinnet.
Ser bara till att rena minnet.

Så hudlös utan skinn,
är en gåva
Samma
Utifrån och in 

Andas och känn att du får,
Finna din plats
Utrymme når

Skydda dig själv, tag hand om ditt skinn.
Det hårda känns tusenfalt mer, långt in.
Orden , rösterna, fastnar ibland.
Då är det skönt att känna en hand.

Hudlös utan skinn
Samma, utifrån och in
Utan skal på min kropp
Utan hat i min själ
Med kärlek till livet
Tro om alltings väl.

Trots smärtan att känna
Att höra
Att se
Utan skyddsväst
Vad som är på sne’

Att det som saknar själ
Väcker rädsla, oro och obalans
Svårt att relatera till i naturlig dans

Men hudlösheten är här för att stanna!
Medmänsklighet, mod, varsamhet med varandra!

Namaste

Vakuum

Att andas i ett vakuum, där inget går i retur.
Ett litet varv känns tungt, i samma trånga bur.

Ett vakum, inget syre, att fylla lungorna.
Ingen luft.
Där kan ingen, inget, leva.
Det går bortom allt förnuft. 

Ändå ser jag dem som väljer, trots andnöd, att gå dit?
Sätter påsen på sitt huvud och kväver sig, bit för bit?

Kväver sig med måsten och krav på sin fasad.
Kväver sig med tankar ur en onaturlig grund.
Sånt som är på låtsas och aldrig kan göra någon sund. 

Känslan av att kvävas, att inte få någon luft.
Känns ju som ” på riktigt” och är ju riktigt tuff.
Men vakuumet det släpper,  med små små fina hål.
Att varsamt börja vakna och finna nya mål.

Att hitta det som när dig, ger dig, luft,
Space, lugn.
Våga se på det som kväver dig.
Baka ihop det, bränn det, släng det,
Låt det skapa, känn lätt och inte tung.

Så börja lyft försiktig, nere i en kant
Släppa vakuumskikten, litet i taget,
Det går ju helt galant.

Att känna det naturligt lätta,
Är faktiskt så som det skall.
Har någon frågat trädet,
Vad det har för kall?

Vad kan man få för svar,
Från en liten tall?

Att den står där tyst i kärlek
Och ger och tar emot
Vet sin sanna uppgift
Och spjärnar ej emot

Vet att vår andning är gemensam
Och ihop
Kan inte separeras
Det blir vakuum
Det blir stop 

Att ge sig ut i regnet
Känna vattnet på sin hud
Att se naturen, vakna, spira, växa
Tillsammans, gå nära Gud 

Att våga vara nära,
Livet
Kraften
Är en ära
Att känna
Skratta
Gråta
Också jag kan göra kinderna våta 

I samarbete med ALLTET
Fungerar vi som bäst
Fria levande alster
Vi är konstverk
Självporträtt 

Se dig själv i andra
Din avbild, din Gud
Det är du som lyser
Din stjärna,
Det är Du.

Vem är du?

Vem är du bortom kontrollen?
Vem är du när du inte håller i bollen?
Kan du lugnt stå och se på skådespelet?
Bara titta på.
Eller blir du tvungen att springa med, kämpa, putta på?

Vem är du om du släpper ALLT?
Lägger handen på hjärtat, håller huvudet kallt.
Vem är du mitt i branden?
Flyr du? Eller håller du krampaktigt någon i handen?

Är du soldaten som kämpar i lågornas sken? Räddar det man kan, tar dem en och en.
Vem är du bortom kontrollen?
Kan du skilja tomtarna från trollen?

Vem är ond?
Vem är god?
Kan jag lita på ditt ord?

Vad finns där utanför ramen?
Finns det utrymme att krama barnen?
Finns det utrymme att mata min själ?
Finns det kärlek att fylla på med, som vill mig väl?

När jag ser på träden, uppifrån och ner.
De strävar emot himlen och lägger sig inte självmant ner.
De håller sig med rötter djupt ner i jordens mylla.
De fyller sig med näringen från moder naturs digra hylla.
De strävar inte bort ifrån sig själva.
De står blott här och nu.
De separerar sig inte från de andra.
De vet att jag är jag och du är Du. 

Alla har sin sanning och följer sin egen gren.
Men vi står ändå i samma mylla i samma rotsystem.
Så landa i din stam.
Vila i din rot.
Låt paniken blåsa över.
Låt själen råda bot.

En krypande känsla

Vad är det som känns i maggropen?
Jag går dit och lyssnar, hör ropen.

Människor, folk i grupp, som skriker och ropar.
Vad vill de?
Vad skriker de?
Svårt att höra i stora hopar.

Ett missnöje.
En kamp.
En protest.
Ett hat som driver.
En hets.

Jag blir rädd och förstår känslan i maggropen.
Den starka känslan bakom de där ropen.
Det som drivs av rädsla, hot och hat.
En kamp om livsrätt, hus och mat. 

Så långt bort från Kärleken så att den inte syns.
Det är så hårt, mörkt, kallt och dammigt.
Håliga ögon och gapande munnar. 

Jag ser.
I rop på hjälp.
I nöd och svält.

Jag ser.
Vill inte mer.
Vill blunda.
Vara någon annanstans. 

Ha roligt.
Gå på dans.
Men magen fortsätter.
Fortsätter se.

Även om min mun, väljer att le.
Maktlöshetens fasa är lätt att ta till.
Bli liten och bara vara still.

”Jag kan inget göra”
”Det är nog långt bort”

Att se, men vägra höra.
Som att kapa sin arm, helt kort.

Att förminska sin förmåga,
Låta rädslan bita tag

Att bli tyst,
Sluta fråga,
Vill inte ställa till obehag. 

Om obehaget redan finns,
Bosatt i din kropp.
Är det kanske dax att agera
Och för dig själv stå opp?

Se din känsla och agera, hjälper även andra att aktivera.
Vi trivs i grupper och påverkar varandra. 

Kroppen bär på känslor, som kräver uppmärksamhet av dig,
Inte av andra.

Så istället för att bli paralyserad av de yttre hoten.
Se din styrka.
Sätt ner foten.

Vad vill jag sprida?
Vad vill jag ha?

Hur vill jag leva?
Vem vill jag va?

Är rädslan i att förlora racet?
Att inte synas?
Tappa facet?

Att vara med sin känsla och inte få panik.
Att mobilisera kärlek.
Trots all kalabalik. 

Att vi är goda varelser och inte något hot.
Att hatet stympar vår mänsklighet.
Kapar vår fot. 

Det krävs mod att älska.
Fastän man är rädd.
Rädd att inte synas.
Fast kanske mest rädd för att bli sedd …

Namaste

Hjärtats svar

– Vart är vi på väg? Frågade jag mitt hjärta.
– Hur ska vi orka? Så mycket rädsla i världen. Så mycket smärta?

Tyst men ändå bultande, fortsatte hjärtat, fortsatte bulta, fortsatte ge mig liv, ge mig kraft. 

– Så vart är vi på väg? viskade jag tyst igen.

Där emellan de bultande slagen tyckte jag mig höra.
– Ge liv, ge liv. Det är vad du skall göra.

Upprymd över svaret, så frågade jag igen.
– Men hur? Hur ska jag då vara? Hur ska jag göra? Hur ska jag veta?

Hjärtat bultade vidare och svarade.
– Du kan sluta leta.
– Ok? Mitt svar var frågande.
– Hur ska jag veta?

Hjärtat svarade igen.
– Hur tror du jag kan veta? Exakt hur mycket och när jag ska slå? Hur mycket styrka du har och vad din kropp behöver? Kraften i mig är att känna! Men rädslan bedövar dig, du blir osäker och glömmer hur man gör. När du jämför med andra, vad de gör, vilka dör, vem förgör. Ditt inre blir till kaos och du glömmer, medkännande dör.

Så stanna upp och lyssna på mig.

Jag bultar, jag bultar. Ger aldrig upp på dig. Så känn all den kärlek som strömmar från mig. Känn värmen, känn ljuset, känn tilliten i mig.

Så våga vara i lugnet.
Våga slappna av.
Våga ge av din kärlek.
Jag finns här i ditt nav. 
Jag bultar och bultar och kärleken ger liv.
Liv till ny gemenskap, frid och harmoni.
Tillsammans så strömmar vi, flödar likt en flod. 
Det är så jag pulserar, sätter fart på ditt blod. 
Jag kommer aldrig lämna dig tillsammans är vi ett.
Jag svarar dig på frågorna och leder all tid rätt.

Så använd order KÄRLEK i allt du säger ser och hör.
Genom kärleken vi lever. I kärlek ingen dör.